Den svenska läroplanen för kommunal vuxenutbildning betonar att det bör finnas flexibilitet i utbildning och anpassningar för att möta vuxnas olika behov. Det verkar dock oklart vad begreppet flexibilitet innebär i praktiken, särskilt i samband med distansutbildning för vuxna. Denna studie undersöker hur distanslärarrollen konstrueras, hur flexibilitet ageras och dess konsekvenser för didaktisk praktik. Genom att använda fokusgrupper med 46 lärare och rektorer och en kartläggning av sju kommunala vuxenutbildningsverksamheter avslöjar resultaten en paradox av villkorad flexibilitet: medan lärare förväntas vara mycket anpassningsbara, begränsar organisatoriska och ekonomiska begränsningar, standardiserade strukturer och policydrivna effektivitetsmål den verkliga flexibiliteten. Lärare navigerar i spänningar mellan pedagogiska ideal, administrativa krav och elevers förväntningar på autonomi, ofta på bekostnad av didaktisk kvalitet. Bedömningskrav begränsar ytterligare flexibiliteten och förstärker rigida metoder i ett system som marknadsför sig som flexibelt. Studien argumenterar för strategiskt organisatoriskt stöd och en omdefiniering av flexibilitet som prioriterar pedagogiska och didaktiska dimensioner.
